ESBL.se

Gramnegativa tarmbakterier som producerar ESBL är ett växande antibiotikaresistensproblem främst inom sjukvården.
Patienter som är infekterade med dessa bakterier riskerar att svara dåligt vid behandling med många viktiga betalaktamantibiotika, till vilka bl.a. penicillinerna och cefalosporinerna hör.

Betalaktamas är ett enzym, välkänt sedan länge, som bryter ner många betalaktamantibiotika.
Betalaktamaser med utvidgat spektrum, så kallade ESBL (Extended Spectrum Beta-Lactamases), är enzymer som medför resistens både mot de traditionellt betalaktamasresistenta penicillinerna men också mot de flesta betalaktamasresistenta cefalosporinerna. ESBL är ofta lokaliserade på s.k. plasmider, vilka kan överföras mellan olika släkten av gramnegativa bakterier (s.k. smittsam resistens).

ESBL påvisade först hos bakterien Escherichia coli men enzymerna har sedan kunnat påvisas hos många andra gramnegativa tarmbakterier.
Idag finns det endast en grupp av betalaktamantibiotika (gruppen karbapenemer) som ESBL-bildande bakterier fortfarande är känsliga för.
Spridningsvägarna för ESBL-bildande bakterier skiljer sig på intet sätt från spridningen av andra tarmbakterier. Det handlar främst om kontakt – främst indirekt, t.ex. via en vårdpersonals händer.
Vid bristande följsamhet av hygienrutiner kan förorenade händer och kläder överföra smittan.
Dåligt rengjord sanitär utrustning/instrument, undermålig städning, överbeläggningar etc. bidrar till smittspridningen.

Allmänt förebyggande åtgärder

Noggranna hygienrutiner skall tillämpas i alla vårdsituationer och i alla vårdmiljöer. Patienter som är bärare av, eller som kan misstänkas vara ESBL-bärare bör vårdas på enkelrum.

Att sjukvården inte uppmärksammat möjligheten att använda produkter med katjonisk polymer som är den långtidsaktiva ingrediensen i Smittstopprodukter kan anses vara märkligt.